Hur släpper man taget?

Hur släpper man taget om någon som säger att känslorna fortfarande finns kvar?

Jag har väl börjat förstå på något plan att det inte kommer bli vi igen. Men jag har så svårt att hantera att det finns så starka känslor kvar men att vi ändå inte ska få vara tillsammans.

Börjar tröttna

Nä nu börjar jag tröttna på det här och på att gå runt och analysera och fundera på varför och hur. Jag har ju faktiskt gjort allt jag kan för att förändra mig själv och arbeta med mig själv. Men det räcker ju inte, så det finns inte så mycket mer jag kan göra nu. Förutom att ta mig upp till ytan igen och försöka gå vidare med mitt liv.

Jag är inte perfekt, det är ingen. Och jag tänker inte gå ner mig mer genom att käpma för någon som inte längre vill kämpa för mig och som inte vill ge mig och oss en chans att prova hur vårt liv kunde se ut med alla nya förutsättningar.

Dipp

Just nu har jag en liten dipp. Jag kan inte sluta tänka på allt fint vi haft tillsammans och hur roligt vi haft. Och jag kan inte fatta att vi inte ska få chansen att försöka igen med alla dessa nya förutsättningar.

Om man har känslor för någon, varför vill man då förtränga dom? Var vårt förhållande verkligen så dåligt och jobbigt att vara i!?

Min dipp späddes på lite när jag såg dig passera mitt jobb i vår bil. Varför skulle du passera just när jag gick från jobbet? Så typiskt...

Önskar så att vi kunde få en chans till och att du var beredd att ge oss den.

Första dagen utan tårar

Igår var nog första dagen som jag inte fällde en enda tår. Så skönt! Mitt hjärta värker fortfarande, men det känns som om jag snart inte har några tårar kvar.

Men det är en sak jag brottas mycket med... Varför är det så svårt att sluta höra av sig!?

Vila

Den här veckan är han på fjället och vandrar vilket betyder att han inte har någon mottagning på mobilen, om han nu ens tog den med sig. Det känns skönt på nåt sätt att han är där för nu behöver jag i alla fall inte gå och hoppas på att han ska höra av sig. För det vet jag att han inte kommer göra.

Ser inte ens fram emot när hans vandring är över, för då kommer väl tankarna börja ta ny fart igen. Det känns på nåt sätt som jag får chansen att vila från allt nu. Och jag hoppas att jag kommer hinna bli lite starkare innan han kommer hem igen.

Jag är så trött på att må dåligt och jag är så trött på att höra mig själv säga att jag mår sådär. Jag vill ärligt kunna svara att jag mår bra när någon frågar hur jag mår.

Jobb jobb jobb

Känns som att jobba är det bästa sättet, just nu, att få tänka på något annat. Så därför tog jag ett övertidspass på söndag natt fast jag redan jobbar fredag och lördag natt. Men lite extra pengar är ju inte heller fel och vila kan jag göra mellan passen.

Idag känns det tungt i hjärtat. Jag vill så gärna höra av mig, men jag ska försöka låta bli. Vi har ju hörts varje dag i över 3 års tid, så det är svårt att helt plötsligt inte göra det längre. Han är ju den jag delat både små och stora saker med, den som har lyssnat på hur min dag har varit, den som har funnits där när jag behövt prata. Jag hoppas att han också saknar våra samtal.

Nu ska jag snart ta en fika med en kompis innan nattens jobb.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig...

Det är över ett år sedan jag skrev något här på bloggen. I mina senaste inlägg var jag lycklig och det mesta verkade gå min väg. Så är det inte idag. Mitt liv ser helt annorlunda ut.

Jag bor nu ensam i den där lägenheten vid ån, som vi var så glada över att få. Jag är singel och inte alls glad över det. Visst, jag har fått en fast tjänst i Uppsala, men jag flyttade ju hit för kärlekens skull och känner i stort sett ingen här. Min kärlek bor i en annan lägenhet och vågar inte ge oss en ny chans. Han säger att hans känslor är oförändrade men han vågar inte ge vårt förhållande en ny chans.

Han gjorde slut med mig i slutet av januari och sedan dess har jag hoppats och hoppats på att allt skulle ordna sig. Under slutet av våren och sommaren träffades vi som om vi vore ett par och jag trodde att det kanske skulle bli så igen.

Men jag ville ha svar. Jag ville veta om det var han och jag igen. Jag ville inte bara vara hans vän. Men trotts allt det fina vi haft under sommaren så tog an beslutet att vi skulle sluta träffas: Han sa att han inte visste vad han väntade på och att han inte kunde ge sig in i ett förhållande till 100% och om han inte kunde ge 100% så tyckte han inte att det var rätt mot mig att fortsätta träffas. Visst det är väl stort av honom att tänka så. Men jag vill inte, vill inte leva mitt liv utan honom, vill inte förlora min stora kärlek och bästa vän. Men nu måste jag helt plötsligt klara mig utan honom, föralltid.

Men jag förstår inte. Vi tycker ju fortfarande om varandra. Varför kan vi inte bara börja om? Varför kan han inte lägga det negativa bakom sig och se det positiva? Jag vet att vi skulle kunna få det bra om du bara gav oss en chans.

Jag har gråtit, jag har kräkts, jag har haft ångest. Men jag vill inte känna så. Jag vill vara stark, vara stolt över mig själv och den resa min självkänsla gjort dom senaste månaderna. Jag hade mina problem, men jag har i alla fall jobbat med dom och lyckats få förståelse. Mer kan jag inte göra.

Jag kommer förmodligen fortsätt hoppas på att du en dag ska ge oss en ny chans. Även om jag nog bara borde släppa taget och se framåt. Men det är väl som dom säger, hoppet är det sista som överger än.

Du är mitt livs kärlek.

Ibland när jag är ensam hemma kollar jag på romantiska komedier eftersom J inte är så överförtjust i den typen av filmer. Idag såg jag en film som heter "Älska mig igen" (orginal titel: The Vow). Den var faktiskt en av de bättre chick flicksen jag sett på länge. Men den slutade inte riktigt som jag trodde och det var väl iofs positivt.

Äntligen!

Nu har vi äntligen fått besked och jag kommer börja jobba i Uppsala i januari 2013! Är så glad!

Dessutom flyttar vi, om allt går som de ska, till en lägenhet vid ån den 1 juli.

Och som om inte det vore nog, så hade vi test på hinderbanan igår. Något jag varit orolig över sen jag började på skolan. Men jag klarade det! Är så sjukt nöjd.

Det går bra nu.

Egen blogg

Min virkade små kaniner har nu fått en egen blogg.

minlillaskatt.blogg.se

Tyvärr gillar jag inte bloggportalen speciellt mycket, men de var de som hade min lilla skatt ledigt. Men vem vet, jag kanske lär mig den där sidan så småningom.