När vi jobbar eftermiddag så tränar vi alltid först och sen käkar vi lite lunch innan utsättningen.
Idag började dagen med att hela turen kom till jobbet för att upptäcka att gymet var stängt för renovering och hallen var upptagen av andra. Så det blev en lång lunch istället, vilket iofs var trevligt då vi i turen inte hinner umgås så mycket under passen.
När vi sitter där och slappar som bäst ringer min pappa:
- "Hej, jobbar du?"
- "Nja, vi har inte börjat än, sitter och slappar i lunchrummet"
- "Ok, inbrottslarmet hemma har gått och jag tänkte om det kanske var någon bil i närheten som kanske kunde svänga förbi?"
- "Va skojar du!? Jag fixar det. Ringer dig om en stund"
Jag sprang in i "gropen" och dök på områdesansvarig. Han var snabb som attan och larmade ut det på området. Två bilar anmälde sig på en gång och inom några minuter var de på plats hemma hos pappa. De kunde tyvärr konstatera inbrott. Entrédörren var uppbruten, men ingen var längre kvar i huset.
Som tur är så verkar det inte som om de har fått med sig någonting. Men det är ju så trist ändå när någon tar sig in i ens hem.
Jag kollar ofta när jag jobbar vad som händer i det området jag växte upp och har flera gånger tänk "tänk om jag en dag kommer få se att det har varit inbrott i pappas hus". Ja och idag var den dagen. Hoppas det var första och sista gången mitt jobb hade med min familj att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar