Det är över ett år sedan jag skrev något här på bloggen. I mina senaste inlägg var jag lycklig och det mesta verkade gå min väg. Så är det inte idag. Mitt liv ser helt annorlunda ut.
Jag bor nu ensam i den där lägenheten vid ån, som vi var så glada över att få. Jag är singel och inte alls glad över det. Visst, jag har fått en fast tjänst i Uppsala, men jag flyttade ju hit för kärlekens skull och känner i stort sett ingen här. Min kärlek bor i en annan lägenhet och vågar inte ge oss en ny chans. Han säger att hans känslor är oförändrade men han vågar inte ge vårt förhållande en ny chans.
Han gjorde slut med mig i slutet av januari och sedan dess har jag hoppats och hoppats på att allt skulle ordna sig. Under slutet av våren och sommaren träffades vi som om vi vore ett par och jag trodde att det kanske skulle bli så igen.
Men jag ville ha svar. Jag ville veta om det var han och jag igen. Jag ville inte bara vara hans vän. Men trotts allt det fina vi haft under sommaren så tog an beslutet att vi skulle sluta träffas: Han sa att han inte visste vad han väntade på och att han inte kunde ge sig in i ett förhållande till 100% och om han inte kunde ge 100% så tyckte han inte att det var rätt mot mig att fortsätta träffas. Visst det är väl stort av honom att tänka så. Men jag vill inte, vill inte leva mitt liv utan honom, vill inte förlora min stora kärlek och bästa vän. Men nu måste jag helt plötsligt klara mig utan honom, föralltid.
Men jag förstår inte. Vi tycker ju fortfarande om varandra. Varför kan vi inte bara börja om? Varför kan han inte lägga det negativa bakom sig och se det positiva? Jag vet att vi skulle kunna få det bra om du bara gav oss en chans.
Jag har gråtit, jag har kräkts, jag har haft ångest. Men jag vill inte känna så. Jag vill vara stark, vara stolt över mig själv och den resa min självkänsla gjort dom senaste månaderna. Jag hade mina problem, men jag har i alla fall jobbat med dom och lyckats få förståelse. Mer kan jag inte göra.
Jag kommer förmodligen fortsätt hoppas på att du en dag ska ge oss en ny chans. Även om jag nog bara borde släppa taget och se framåt. Men det är väl som dom säger, hoppet är det sista som överger än.
Du är mitt livs kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar